jag är tvingad att spela basket. ingen tvingar mig, eller jo, jag. jag vet inte vad jag utsätter mig för, och jag kommer bli galen snart. jag har alltid varit duktig på basket, men efter några månader i basketklassen slutade det hela med att vara duktig. nu kan jag inte ens finta bort en spelare, jag skjuter men missar för jag inte kan sikta. jag har muskel problem, vilket gör så att jag inte kan göra alla styrke övningar som alla andra gör. jag läser på alla bloggar/bilddagböcker, jag kom precis hem, joggade, styrketränade osv. jag får tårar när jag läser sånt. för jag ligger efter. jag har alltid haft så mycket press på mig som möjligt, att jag har blivit stressad vilket ledde mig till mag ont, och det var därför jag knappt kom till skolan. jag skolkade också, för jag mådde så illa av att komma till skolan och tänka, nu ska jag hålla i en boll och skjuta. jag älskade basket, sen gillade jag basket, sen hatade jag basket. alla pengar, och alla sekunder av mitt liv som jag har slösat bort för basket, kunde jag ha gjort så mycket annat. varje gång jag har svarat min telefon och sagt - '' nej jag kan inte, jag har basket träning'' så sa jag det med ett leende. för det var det bästa jag visste. nu är det det värsta jag vet. alla är ju bra på en sak, ni är bra på basket, men inte jag. om jag kunde, skulle jag ha slutat på basket för en jävla lång tid sen. men jag vet inte vad jag offrar då, tills senare. jag är för feg för att lämna basketen. men ska jag vara ärlig, hatar jag basket. jag kommer ihåg i femman & sexan jag bad att vara inne på rasten för gunilla, för att titta på NBA resultaten. ex, vem som vann slutspelen. sen.. blev jag mvp.. mest värdefulla spelare.. jag drog upp alla efter träningarna så jag kunde få spela försvar en gång till.. jag offrade allt. även mina knän. jag offrade alla mina bästa vänner. och jag offrade mig själv. slutar jag spela basket, sviker jag så många så jorden kommer säkert gå under. det blir ingen north carolina basketball collage längre.