efter det inlägget ska jag nog berätta ''min relation'' med the godfather of soul. jag tror inte det var en dag jag gick utan när jag var liten att sjunga i feel good. för mig var det som att borsta tänderna, gå på toa, äta. det var en sak man älskade att göra. skrika i feel good & fortsätta det med nanananana. och sen, so good, i got you. när han dog så förstog jag inget, det var liksom bara.. okej.. synd.. jag var liten då, eller ja.. 10 år. jag visste inte hur man skulle reagera. jag var dålig att reagera med sånt, med någons död. jag kommer ihåg när jag & pappa var i åhlens en gång. då sa jag det till honom, han blev ledsen eller något. han sa neeej, stackare.. må han vila i frid. precis då när jag vänder mig om till barn avdelningen ser jag en docka. dockan hade svart långt lockigt hår. dockan var mörkhyad. han hade blåa kläder om jag minns rätt. han hade ett stort leende. jag förstog på direkten vem det var. det var james. jag gick till dockan och på plattan den stog på fanns en on/off knapp. jag tryckte på on. han började sjunga i feel good. jag hade inga krav på att köpa den, jag berättade aldrig för någon att jag egentligen ville ha den. idag ångrar jag mig upp till 100 procent. varje gång jag var med morfar eller någon annan där, gick jag till den. james brown dockan blev min vän. den riktiga james brown, ängeln, är min bästa vän.